Knut & Svea

Fyra år har gått sen jag tog över den gamla antikaffären på Roslagsgatan i Stockholm. Fyra år av semester. Jag betecknar nämligen min tillvaro som en form av högst trivsam ledighet. Jag arbetar förstås men med hobbybetonade sysslor.

Rostiga plåtlådor, vackra att plantera i.

Tiden har flugit i väg och många är de pryttlar som burits in och ut ur butiken. Och huj, så roligt jag haft. Den som går och tänker ’fan man skulle öppna en liten antikaffär’ kommer knappast troligt att bli besviken den dan fantasin blivit verklig. Livsstilen som antikhandlare passar alla samlare, dagdrömmare, pysslare och knåpare. Har man dessutom små pretentioner när det gäller inkomst, betald semester och arbetstidsförkortning, ja då är man som klippt och skuren. Jo, vars en del kan nog till och med tjäna pengar, vilket inte kan föraktas, men rikedomen består inte av femhundralappar utan just det ljuvliga i att vara arbetsbefriad, men ändå inte.

Gjutjärnsurnor och sommrigt porslin!

Mötet med alla kunder som precis som jag uppskattar trevliga gamla inredningspryttlar ger också en kick. Den positiva responsen över en renoverad gammal byrå eller ett osedvanligt lyckat inköp värmer. Visst finns det dagar när det är både grått och surt men på det hela taget så kan jag rekommendera kneget.

Sen är det ju detta med föryngringen. Branschen består till stor del av äldre herrar. Vilka tar över efter alla dom? Gissningsvis har antalet antikaffärer mer än halverats under det senaste 20,30 åren och att antikhandlare inte lockar en yngre generation är knappast en överdrift. Ikea, google och media ligger bättre till. Så här har du dagdrömmare din chans!

.........

Industrilampor i olika former!

Jag tror envist på antikaffärens existens. Nya koncept och annorlunda blandningar, butiker med både gammalt och nytt, nischade i olika smakriktingar. Det finns redan goda exempel på nydanande antikaffärer som lika gärna kan kallas för inredningsbutik. Min bana var given. Fransk lantstil, nött och stött och en stark dragning till det industriella.

Gamla franska provdockor!

Och nu har jag alltså överlevt fyra år och börjar så smått reflektera över fortsättningen. Vad ska hända? vilken riktning ska det ta? Det finns det som lockar. Att ränna runt i skåpbil ute i Europa på heltid och köpa in för att sedan sälja till andra handlare är en variant. Men då måste ju butiken avvecklas och ett lager införskaffas. Botten upp sa han som välte med ekan!

På gensyn!
Per Larsson
Knut & Svea

Så snart höstruskets mörkare del av året infinner sig så blir vi lysgalna. Det verkar som folk suttit utan lampor hela fjolåret och vill nu inte vara med om det igen.

Ganska exakt i början av september börjar nämligen försäljningen av lampor dra i gång.Tak, vägg, bord och golvlampor, allt som lyser. Hit ska då också läggas ljusstakar av allehanda sorter. Jag som är svag för den mer råa industristilen ser som brukligt till att ha gamla fabrikslampor hemma, renoverade med ny el och upphängningsgrunkimojs. Olycklig är den som inte fått med sig en enda hem från inköpsresan, det har hänt även mig.

Snygga lampor från Olsson & Jensen hemma på lager.

minnsmitt första besök på en riktigt härlig antikmarknad. Klok som jag ansåg mig vara, ville jag först gå runt och rekognosera för att sedan återvända och slå till. Problemet var bara det att när jag bestämt mig var allt borta. Nu är jag mer proffsig. Målmedvetet ångar jag fram till närmsta hög av industrilampor, ger ett snabbt bud, blir avvisad, får sockra litet och lastar sen ombord. Snabbt ser jag vilka som är ute efter samma pryttlar. En del kommer fram och vill köpa det man nyss köpt, bönar, ber. Andra sniffar som tryffelhundar efter backen i hopp om att nått ska dyka upp.

Det är milt sagt stressande att på avstånd blicka ut över en antikmarknad och se ett fält fullt av försäljare och inse att nånstans där, mitt i gröten, finns det jag söker. Lägger man dessutom till det faktum att inte bara lampor och ljusstakar ska inhandlas utan även möbler och annan, för stilen, nödvändig rekvisita, ja då kan det pirra till rejält. Efter att lamporna hängt i tryckt förvar i mitt butikstak hela sommaren har det nu blivit tajm att ta adjö. I takt med att mörkret stiger glider de åtråvärda plåtskärmarna säkert i väg och själv står jag snart tomhänt igen. Det är inte bara det att gamla industrilampor är populära, det är nått magiskt med dom också. Dom säljs nämligen påfallande ofta i par.

I bland får jag känslan av att en del tror industrilooken och hela shabbyvintage-grejen är ett svenskt fenomen. Inget är mer fel. Tyskar, fransmän och belgare vet hur man bäddar en rostig gammal järnsäng och tänder en lätt bucklad plåtlampa med charm. Därför får man också fajtas om inredningspryttlarna. En del europeiska butiker har ett utbud som gör mig fullkomligt tokig. Vart hittar dom allt? Jo, 05:00 på en antikmarknad nånstans ute i guds underbara Europa. Tänd ett ljus och låt det brinna!

På gensyn!

per larsson

Knut & Svea

Bilder på lampor i lager och nyinkommet efter oktobers inköpsresa läggs ut på hemsidan http://www.knutochsvea.se/

Många gånger har jag stått på Bromma återvinningscentral och häpnat över att en del kastar möbler och prylar utan minsta brist. Fullt friskt, fullt användbart men för ägaren inte önskvärt just nu. Vilket slöseri!

Förvisso kommer det fjärrvärmeverket till del men det är ju på tok för tidigt. Refresh, remake, repair, reuse. En gång står jag bredvid en herre som kastade tre vackra tvättkorgar i rotting med lock. Sånna får man betala tusenlappar för på en fransk antikmarknad, men jag kunde inte förmå mig att fråga om jag kunde få dem eftersom han just då fyllde dem till bredden med allaehanda skräp på väg till containern. En annan gång hivar en kille gröna öl-träbackar från Carlsberg. Jag stod förstummad och undrade om han möjligen var född i går.

Gamla klädskåp i plåt är charmiga liksom Tolixstolar.

Den rådande second-handtrenden har dock fått många att besinna sig. Allt fler vill inreda sina hem med gamla prylar eller åtminstone adda till nått i det annars så moderna hemmet. Många börjar också upptäcka att man med färg och tyg kan förvandla det tristaste trista till nått riktigt kärt. Nya firmor som tar hand om andras skräp växer fram. Kort sagt, återbruk är roligt.

Det finns dem som slänger lerkrukor som blivit förkalkade. Jag tar rätt på dem!

Som i det flesta sammanhang här uti vår herres hage,så är smaken olika. Det en del tycker är charmigt tycker andra är fult. Jag gillar det ruffa och råa uttrycket och andra begriper inte ett skvatt av det jag sysslar med. ” Den är ju för fan rostig” eller ”skivan är ju alldeles nött”. ”Det där är ju soptippen direkt” Då är det ingen ide att påpeka det där med olika smak och att man på dem stora auktionshusen nu förtiden kan få betala lika mycket för ett klädskåp i plåt som en mindre gustaviansk spegel.

Refresh, remake, repair, reuse!.................................

Och är det inte det som är tjusningen? Vi får ju alla plats med våra stilideal och det finns verkligen nått för alla smaklökar. Jag köper gärna ett grovt verkstadsbord med avskavd skiva medans andra föredrar nått i blankaste mahogny.

Helt oavsett smakinriktning så har vi antik, vintage och loppis -älskare ett gemensamt. Vi är klimatsmarta! Vi gör en insats för miljön och det går av bara sig självt. Så nästa gång du står vid containerkanten tänk på att det finns dem som tycker gröna träbackar är snygga. Tänk Refresh, remake, repair, reuse!

På gensyn!
Per Larsson
Knut & Svea

Butiken har hunnit fylla fem år och när jag tittar igenom bloggen kan jag häpna över mängden prylar som under åren burits in och ut ur den lilla butiksdörren på Roslagsgatan.

Somligt har jag helt glömt och får ett sting i hjärttrakten när jag återser. Annat kommer jag väl ihåg och en del saknar jag fortfarande. Och mer unika prylar, det vill säga saker som det inte finns en uppsjö av och sånt som man kanske aldrig igen kommer att lägga vantarna på, kan man rent ångra att man sålt. Nu kommer det alltid nya saker och nya förälskelser uppstår, men under en inköpsresa vet man aldrig vad man kommer att hitta, däremot vet man ju vad man haft.

Underbart barockbord med lådor och byrå i Gustaviansk stil.

Efter fem år går det också att dra en hel del lärdomar, som att jag exempelvis är en usel affärsman. Långt före jag tillgodoser efterfrågan från den breda allmänheten låter jag lastbilen fyllas av det mest platskrävande och högst opraktiska föremål som går att uppbringa. Folk frågar ju efter slagbord och nått av Stig Lindberg. Varför då inte köpa in slagbord i stället för maffiga köksöar och en Lindbergsvas i stället för rostiga plåtlådor? Kanske skulle försäljningen slå rekord om ”rätt varor” införskaffades men det skulle bli så mycket tråkigare. Dom som söker nått av Stig Lindberg eller Lisa Larsson får jag vänligt hänvisa till andra äffärer.

Vackra franska glasflaskor och årets läckraste arbetsbord.

Ni som besökt butiken har säkert hört mig klaga över bristen på utrymme. Här blir knökfullt och stundom får man smala in sig rejält för at ta sig fram. Med ett på tok för litet lager, som ju även ska fungera som verkstad, hamnar det mesta direkt i butiken. När jag tänker tillbaka inser jag hur naiv jag varit. Jag drömde om fria ytor och snyggt exponerade varor. Aldrig någon turlista över möbler som står på hög och väntar på en hjälpande renoverade hand. Jag tänkte mig ordning och reda och dessutom en osviklig lust och ork till allt arbete.

På inköpstripp ute i Europa.

Min lilla verksamhet har blivit en brokig bukett bestående av snickeri, måleri, möbeltapetseri och någonstans i mitten försäljeri. Ni som inte besökt butiken kan kanske förnimma en viss oordning. Nåja! Allt blir inte som man tänkt sig. På det hela taget trivs jag rätt gott i bröten och vissa drömmar behöver man helt enkelt ha ouppnådda. För att bättra på platsbristen väntar närmast en inköpsresa annars kavlar jag upp och tar resten av året som det kommer. Tror att det blir enklast så.Tänk vad tiden går fort då man har roligt!

På Gensyn!

Per Larsson

Knut & svea

Plötsligt händer det! Man vill möblera om. Flytta byrån hit och skåpet dit? Jag vet inte exat när det infaller eller vad det är som gör att en omstuvning av hemmets lösöre så där helt apropå känns angeläget. Men infallen kommer med jämna mellanrum.

Jag har gjort det många gånger, företrädelsevis nattetid och då inte alltid till det bättre. I bland slutar det där det började och ibland uppstår något nydanande och fräscht. Och när det bär till, ja då börjar det gärna kosta pengar också. Det är allt som oftast under ommöbleringssvängen som lusten till nån ny pryl infinner sig. Det öppnas liksom andra möjligheter. Behov uppstår som tidigare inte fanns. Det är då man får bege sig ut på tigerjakt.

Vackra gamla glasbunkar och sifoner i olika färger.

Jag tillhör inte den där kategorin som exat vet vad jag ska ha. Jag tillhör kategorin som vet först när jag ser det. Som exempelvis ett nytt stengolv att lägga i hallen. Mattallrikar, udda med olika mönster men i samma blåa färgskala och en hel bunt med gamla gravyrer och etsningar från 17/1800-talet och se där! Plötsligt har jag skapat inramningskostnader utan motstycke.

Underbar köpmansdisk från sekelskiftet!

Är jag på hugget riktigt kan det till och med bli tal om att tapetsera om. Det kan ju vara lika bra om man ändå ska flytta på soffan. Jag är medveten om att det hos somliga går att köpa en tapetrulle för femtiolappen men då är det ju det här med den förbannade smaken. Bläddrar jag fram en våd som faller på läpp så kan jag slå mig i backen på att just den kostar runt tusenlappen,,, rullen!

Långt sidebord med svartskavd skiva!

När man väl kladdat klart med våderna har man vare sig man vill eller inte hamnat i nått ännu värre. Gardinträsket! Det är inte min gren men snyggt vill jag allt att det ska vara och hur gärna jag än vill så passar inte längre det gamla rafset. Pengarna rullar! Oftast nöjd med slutresultatet konstaterar jag varje gång att kontot är övertrasserat. Märkligt! Jag har ju inte gjort nått särskilt, bara möblerat om? Ibland kan det kanske vara lika bra att lägga locket på, kväva den plötsliga ingivelsen och helt enkelt låta byrån stå.

på gensyn!

per.larsson

Knut & Svea

Vintergreppet har lossnat och kors så fort det gick. Det mesta av det jag planerat renovera och göra klart i möbelväg under halvåret återstår ogjort. Bedrövligt eftersom det snart är dags att hämta hem nytt där Magnolian snart blommar.

Har plockat fram våren med trevliga trädgårdsprylar.

Att det känns härligt när speditionsfirman dumpar ett paket utanför butiksdörren är ingen underdrift. När paketet sedan innehåller balkong och trädgårdspryttlar och man samtidigt hör meteorologen säga att det är vår, ja då spricker man upp. Ingen tid på året slår den som nu väntar. Allt börjar om på nytt. Gruset sopas från trottoaren, knopparna står startklara och däcken kan skiftas på transportbilarna vilket i sin tur betyder inköpsresa.

Den långa vintern har tärt på varulagret och det gapar olustigt tomt i butiken. Som kreatör och estet vill man gärna behålla pyntet så att helhetsintrycket består. Ni som själva driver en
liknande rörelse vet vad jag vill säga. Det ska vara tätt i hyllorna och det ska vara charmant exponerat. Nyproducerade pryttlar kan man alltid beställa från grossisten men på vintage och antiksidan är det svårare.

Efter att dom stora antik och samlarmarknaderna ute i Europa legat i vinteride, börjar det så smått dyka upp datum igen. Ett kärt vårtecken för min del är när kartan kan plockas fram och en ny inköpsrutt kan stakas ut. Äntligen! Förhoppningsfullt ringar jag in plats efter plats och kan bara fantisera om vad som kommer att dyka upp. Längtar som vanligt efter en kader av trevliga gamla fåtöljer, långa stiliga matbord och massvis med stolar till det. Skåpen, så väl kläd som vitrinvarianten, går åt liksom industri prylar, inte minst lamporna.

Underbart planteringsbord med zinkförsedd toppskiva.

Sen har man alltid det oväntade och överraskande i inredningsväg att se fram emot. Ni vet det där som sätter pricken över i:t, prylen med tvist, så det gnistrar om det. Men först har jag två gamla Belgiska fåtöljer att tapetsera klart i gammalt franskt linne. Jag har kunder som önskar att dom ska bli klara nån gång. Det är typiskt att nästan allt i renoveringsväg inte är redo att lyftas fram då man mest behöver det. Och snart trycks 20 nya kubik med prylar in igen. I källaren står några karmstolar och byråer och väntar på sin tur. Har åtminstone specialbeställt några riktigt härliga färgkulörer till dessa. På kvällen får den late brått.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Jag behöver inspiration! Få nya idéer och skaparkraft, hitta andra infallsvinklar, lockelser och pockelser och upptäcka nått fräckt och galet. Jag drar till Paris.

Gamla fönsterluckor och lösa bokstäver sätter genast piff.

Nog kan man köra fast och upprepa sig i det mesta man gör. Somligt därför att man helt enkelt gillar det. Annat går mest på rutin och sticker allt mer i ögonen, därför skadar det aldrig med en gnutta input. Formex bjöd på sedvanlig trendspaning. Antikmässans inspirationsbesök har lagt sig och över för denna gång är även den stora trädgårdsmässan. Sköna hem finns alltid till hands liksom div bloggar. Men det behövs mer.

Snyggt även med gamla obehandlade träpaneler och möbler.

Stundom kan man häpna över andras geniala idéer. Så enkelt men så snyggt att en krångelkuse som jag aldrig hade kommit på det själv. Ibland kommer en kund med ett lyckat förslag och presenterar ett nytt användningsområde av ett par gamla ytterdörrar, eller varför inte göra en klädhängare av gamla dörrhandtag? Med påhittighet kan man komma långt när det gäller inredning. Eller så får jag besök av någon inredare vars kunnighet kan imponera stort.

Fabrikslampor, gärna på rad ger ruff och rustik känsla.

Sedan är det det där med trendflödet som alltid är i rörelse. Över tid ändrar man uppfattning och gillar plötsligt sånt man tidigare aldrig tittat åt. Även om grunden ligger fast, jag menar man kastar kanske inte ut sitt orientaliska stuk för ett industriellt eller franskt lantligt över en natt, men man börjar plötsligt adda till detaljer som sakta och säkert förändrar helhetsintrycket.

Gustaviansk stilbyrå och franskt brödskåp passar ihop.

Själv har jag aldrig varit trendkänslig, snarare trög, men jag gillar att förändra. Så långt jag kan minnas har det alltid varit nött och avskavt med gamla auktionsfynd som gällt för mig även om inramningen i form av färg, tapeter, golv och textil skiftat markant sen det första egna boet. Och nu måste jag piggas upp igen. Lägenheten ska renoveras och ny/gammal-möbleras. Renoveringsjobben i butiken får andra nyanser och inköpen kanske blir något fräckare. Söker både klassisk inredning och en gnutta nysprätt och när allt annat tryter återstår Paris.

på gensyn!
per.larsson
Knut & Svea.

Bristen på lagerutrymme är påtaglig. Att baxa in sjutton kubik möbler i en redan övermöblerad sextiofem kvadratmeter stor butik är väl ungefär som att trycka in två passagerare för mycket i en Bubbla. Det går, men inte blir det bekvämt.

Köpmandisk och karmstol i läckert Sparrisgrönt.

Att skapa någorlunda ordning när det inte finns plats att byta plats på saker är en konstart värd ett eget kapitel. Först knökar man in allt i ena änden av butiken. Staplar lager på lager och anlägger högar av möbler ända upp till tak. Lösöret i form av inredningsprylar hamnar i varje vrå och tom låda som går att uppbringa. Helst ska ju inget gå sönder heller. I den tommare delen passar man på att dammsuga och torka golv för att sedan bestämma sig för vilken inventarie som ska stå vart.

Trevlig köksö och gammal fransk karusellhäst.

Någonstans mitt i den allmänna apatin som då inträder, man vet liksom varken ut eller in, vart ska man börja?, gäller det ändå att kicka igång och möblera. Lika bra att lirka fram bordet och stuva och packa om så

att inte högen rasar helt. Proceduren upprepas tills de större sakerna fått en plats. Ofta blir man inte nöjd utan får ta fram hjulplattor och pirra för att rulla runt ytterligare ett varv. Till slut får man tygla sig och godta att allt inte kan exponeras så som man dagdrömt om.

Skåp med jalusidörrar och franskt lantbord.

Jag har begåvats med knackigt omdöme och tror mig ha utrymme motsvarande ett våningsplan på Åhléns. När jag hittar nått på en inköpstripp tänker jag , Åh vilket trevligt skåp, det där kan stå bredvid järnsängen, där finns ett par meters utrymme. I själva verket handlar det om en trettio centimeters glipa, där det står en stapel gamla korgar. Å andra sidan har man inget val. Det är när man hittar något prisvärt och
snyggt och har pengar att handla för som man måste slå till.

Från Roslagsgatan 21 i Stockholm till Clignncourt i Paris.

En stadig koll efter större lokaler äger rum. Utbudet är inte hur stort som helst och hittar man nått av intresse är hyran hög som en hel årsomsättning och ska man sälja rostiga plåtlådor vill det till att hålla utgifterna nere. Sen är det detta med läget. Vart skulle man i så fall flytta? Söder? Kungsholmen? Eller någon annanstans i Vasastan? Nån har sagt mig att det inte är någon ide att flytta till dubbelt så stort eftersom det sannolikt bara skulle leda till att det blir dubbelt så trångt, om ni förstår. Tillsvidare behåller jag Bubblan. Den är tungt lastad och går nästan på fälgarna men det rullar.

På gensyn!
per.larsson

Knut &v Svea

Vita väggar, golv och tak.
Vita soffor och vitblanka kök och nästan inte en sak framme.
Är det nån hemma? I bostadsannonserna ser lägenheterna nästan lika ut, ”the Scandinavian-style”dominerar. Själv föredrar jag färg och har med en lägenhet undantaget alltid haft det tämligen frodigt med på tok för mycket prylar.

Det är inte det att jag tycker det är fult med helvita hem, tvärtom kan jag förtjusas över fräschheten, ljuset och rymden som ofta uppstår. Det är snarare det omöblerade, avskalade och i stort sett tomma rummen i kombination med allt det vita som inte passar mig. Å andra sidan kan jag tycka att den som i en annars steril miljö petar in en färgstark matta eller ett konstverk når svårslagna effekter.

Undertecknad står mitt i bröten. Saker till förbannelse. Somligt syns överhuvudtaget inte eftersom annat står i vägen. Ytterligare prylar står där det står bara för att en bättre plats saknas. Ni som följt bloggen vet att jag inte är typen som köper en sak först när jag vet var den passar eller vart den ska stå. Givet att jag har råd köper jag det jag faller för och tänker att resten fixar sig. Antar att det är så man skapar sig ett så kallat ”samlarhem”. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ta ett nappatag.

Bilder nedre vänster. Foto: Joachim Belaieff, Anna Skoog. Sköna hem.

Det finns pryttlar man verkligen gillar, skälen kan variera. Det finns det som är förförande dekorativt i rätt sammanhang. Det finns det tuffa och uppkäftiga, udda och annorlunda, dyrbara och exklusiva och massor av mer eller mindre charmig lump. Det är bara det att när allt blandas uppstår gärna stilen som kallas för en salig röra. Men nu är det dags för ” kill your darlings”, i alla fall lite grann. Jag har gjort det förr så jag vet vad jag snackar om.

Att gå igenom lösöret, välja ut det man tycker bäst om och som passar in i den rådande stilen, det varierar över tid, och sedan stuva ner resten i flyttkartonger är mer lyckat än man kanske tror. För det första uppnår man en stil som är enhetlig. En udda kruka som plötsligt ensamt får ta plats bjuder upp till dans. En tidigare hög med prylar som skalats ner till ett stilleben kan bli ett lyft för ett helt rum.
Trivsamma objekt som fått stå kvar i exempelvis ett
bokskåp känns plötsligt mer angelägna. För det andra blir det enklare att städa. För det tredje får man uppleva det kanske bästa av allt. Självloppis!

Det är nämligen så att det man packat ner i lådorna och stuvat undan i förråden mer eller mindre faller i glömska. När det sedan gått ett år eller två och nästa inredningsattack dyker på en kan man nämligen ha loppis på den egna vinden. Utan att behöva lägga ut en enda krona kan man hitta det mest bedårande saker. Nygamla bekanta föremål kan dammas av och lyftas fram igen. Somligt som man helt förlorat i minnet blir ett kärt återseende. Det gäller bara att komma ihåg det där med salig röra och självloppa med måtta. Nya prylar in, gamla prylar ut! Ja, gudars som jag röjer!

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Jag har spräckt det mest fantastiska spegelglas, brutit av armar från charmiga kandelabrar och tappat en ståtlig ljuskrona i golvet. Och visst minns jag med fasa den gången ett klädskåp föll ner från bakgavellyften.

Den som dagligen hanterar gamla saker, somligt högst ömtåligt, vet känslan när det trots försiktighet och idogt emballerande ändå gått åt pipsvängen. För er andra beskriver jag bäst känslan som ett getingsting i pannan. Om jag köper en sak som har över hundra år på nacken, är oskadd med endast bruksslitage och charmig patina, så är ju det i sak rätt fantastiskt. Tänk att prylen, trotts allt den varit med om under alla år, förblivit hel! Men så kommer jag. Torpederad och förintad på bråkdelen av en sekund. Jag menar, det är klart man blir trött!

Då man lyckas vara omedvetet oförsiktig, kvadda nått helt utan flit, är det som mest retsamt. I bland kanske man vet med sig att exempelvis stuvandet i samband med hemtransporten präglats av lätt nonchalans, då skyller man sig själv. Andra gånger har vårdslösheten varit fullkomligt planerad. Som den gången då slagbordet från 1700-talet kom i min ägo.

Vacker gammal hotellskylt, Decovintage och gammal karusellhäst.

På en Jämtländsk gårdsauktion lyckas jag ropa in ett vackert pärlgrått slagbord med låda i sargen och patina att dö för. Som det brukar heta, nött och slitet av tidens tand. Men detta var i en tid då människan skydde färg på möbler och inget som inte gått igenom det stora lutbadet ansågs vackert nog. Samma kväll på garageuppfarten sätter jag punkt för en över tvåhundraårig era och låter färgen drypa. Detta gör mig förbannad än i dag! Kanske är det därför som jag nu förtiden har sån förkärlek till att köpa in just avlutade möbler och någorlunda skänka krakarna livet åter med ett linoljefärgs-lyft. Ett slags självbot!

Vidare så har den inredningsgenare som jag sökt mig till och i dag arbetar med, den franska lantstilen, industrivintage och klassiskt bohemiskt tämligen oöm rekvisita att handskas med. Pryttlarna har fått stryk genom åren och tål att få en omgång till. Men visst! Bara för att nått redan är repigt eller buckligt så behöver det ju nödvändigtvis inte fördärvas ytterligare. Men det kan också vara effektivt att ha sönder gamla saker. Exempelvis så kommer uppslaget till det här blogginlägget till efter att jag tappat en vit porslinskanna i golvet. Vid varje större ödeläggelse försöker jag, mer eller mindre framgångsrikt, intala mig att det är sånt man råkar ut för när herr " oflax"är framme. Och lite spill måste det allt få bli. Hur skulle det annars se ut?

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Behöver det käraste man äger vara gjort av guld eller vara signerat Georg Haupt eller kan det lika gärna vara ett egensytt lapptäcke eller ett litet loppisfynd som får en på fall? Vi är förstås alla olika med skilda ekonomiska förutsättningar men jag tror mig ändå veta.

Maffig plåtklocka och gröna fällstolar från franska Ville Du Bourges.

Fick häromdagen frågan vilken sak som är det snyggaste jag har och som jag tycker allra bäst om. Oj! Jag måste tänka till och efter en ansenlig stund slår det mig att jag nog är barnsligt förtjust i en gammal rostig järnljusstake som jag köpt på en fransk loppmarknad. Insåg att frågeställaren hade förväntat sig nått värre än så. Nått dyrt och in i helsike exklusivt. När jag nu fick tillfälle att tänka närmare på saken så insåg jag att det allt som oftast är fullkomligt oansenliga saker, utan större ekonomiskt värde, jag fäster mig vid.

Industrilampa på stativ och dekorativa skylthuvuden.

En rostig liten järnkorg med röda äpplen i och den gamla järnljusstaken med ett brinnande ljus får mig att trivas. Visst gillar jag mina gamla fåtöljer och en ganska dyr reklamaffisch från 1924 men detta lilla obetydliga stilleben räcker för att slå an den rätta tonen i hela köket. Det behöver alltså inte nödvändigtvis handla om värdesaker. Det käraste man äger kan mycket väl vara rena lumpen, kastat och kasserat av någon, hittat , upplockat och omhändertaget av nån annan. Vad som gör att man fäster sig vid en viss pryl varierar givetvis. Det kan vara förknippat med trevliga minnen, ett föremål som gått i arv eller rätt och slätt för utseendets skull.

Gamla pålåtbokstäver och provdockor.

När det kommer till stycket heminredning är jag helt övertygad om att det är helheten, valet av möbler, prylar, färg och tapeter som avgör om rummet känns harmoniskt, snyggt, vackert och bekvämt ut. Inte prislappen. Det där kan proffsen. Att ha öga för föremålet, se det vackra i den billiga äppellådan och ha förmågan att kombinera det med något av en högre prisklass. Den som endast radar upp dyra designklassiker kan ju visst ha det snyggt men missar ofta själva essensen. Ett hem som är besjälat.

Snygga fåtöljer omtapetserade i gammalt blekt linne.

Äldre saker sätter nästan alltid en personlig prägel över hemmiljön. Alla stilepoker från barocken till art deco livar upp i det mest rätvinklade, vita och rotlösa hem. Även om jag själv föredrar den ruffa och lantliga inredningsstilen blir jag oftast storögd då jag kliver in i ett rum med helt annan karaktär men som andas av poesi och personlighet. Då spelar det inge roll om det är ett vardagsrum fyllt med retro eller en hall som osar gammal skola. Med små, var för sig, betydelselösa pryttlar som knuffas in i ett nytt sammanhang ramlar helheten på plats. Min järnljusstake är inte bara rostig, den är faktiskt lite trasig i foten också men lika fullt gör den jobbet och jag tycker väldigt mycket om den.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Det kan vara snyggt när stilar krockar. När fransk Louis XVI-stil bankas samman med 1940-talets industridesign eller då art nouveau möter barock. Jag vill inte ha det för ihopgeggat och likriktat. Det måste spraka och knastratill när man ser sig om i rummet. Lägger man till en lätt bohemisk touch med lite hemtrevlig oreda så faller jag i farstun.

Ovan: gammal fransk bergére snygg med lådfack i plåt.

Samma sak gäller i stadsrummet. När arkitektur från olika sekler samsas, eller om man så vill bråkar med varandra, lever området upp. Enligt min mening är Stockholms snyggaste plats Hötorget sett från hörnet av Kungsgatan med Pubvaruhuset i ryggen. Vyn bjuder på konserthusets 20-talsklassicism, Hötorgsskrapornas ännu moderna 1950-talsfasader, SF:s filmtempel, Hötorgshallen och så den omfattande torghandeln med blomster och grönsaker. Det är kontrastrikt, bohemiskt, livligt och sprakande. En ovanligt lyckad blandning.

Gammalt bockbord med rostig plåtskylt och papperskorg. Foto Anna Skoog. Leva & bo.

I butiken trycker jag gärna in många olika slags stilgenrer.
Och egentligen är det rent märkligt hur bra det kan göra sig ihop. Byråer i Gustaviansk stil står snyggt med karmstolar i rokoko. På ett maffigt biblioteksbord i barockstil gör sig en klassisk gjutjärnsurna från sekelskiftet utmärkt. Låter man ljuskronan pryda en annan plats och väljer en gammal industrilampa från 40-talet i stället, ja då börjar själva spraket. Är man rädd för allt för stora krockar kan man bota sig med en enhetligare färgskala.
Välja möbler från olika epoker men i liknande nyanser.
xxxxxx

Dom gånger jag hittar möbler som är renoveringsobjekt och låter slipa, limma och måla om kan det vara stor idé att tänka ett ögonblick på just färgskalorna. Fast att skåpet och stolen kommer från vitt skilda världar står dom efter reparationen hand i hand som ett nyförälskat par med nära, men inte nödvändigtvis lika kulörer. Många kunder söker exempelvis efter sex lika stolar. Det är inte omöjligt att hitta men det är svårt och när man väl lyckas ska man upptäcka att prislappen ligger ganska högt. Jag rekommenderar i stället att styra om jakten mot udda stolar, låta stilarna spreta en aning men sträva efter en gemensam nämnare, kanske i formen, färgen eller i patinan. Det är inte bara billigare per stol, det blir snyggt med.
xxxxxxxxxxxxxx

Risken att låta färgskalorna gå i varandra för mycket är att det slutligen ändå känns för hopkletat, lite tamt och mesigt. Det är då som det stora krocktestet kommer till pass. Tänk Hötorget! Lyft in en knallröd plåtbokstav, kasta ut en matta som skriker på hjälp eller häng upp en tavla som bjuder på lite motstånd. Det lilla knepet slår
sällan fel för den som vill att det ska tuta till och smälla i ett allt för enhetligt rum.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Att en vara kan hålla sig kvar i butiken i nära sju år kan kanske betraktas som en bragd om det inte vore för det kranka faktum att detta just är en butik där föremålen finns till för att försäljas. Sett ur det perspektivet drar det i stället ett sorgligt vemod över denna ensamma pryttel som så totalt misslyckats med att bidra till de månatliga hyreskostnaderna.

Jag talar om en vas på hög fot med slipat glas från 1800-talet. Trots att den är vacker med ett romantiskt skimmer över sig har inte en kotte velat ha den. Den har varit fylld till bredden av Ranunkel eller Tulpaner. Den har lånats ut till div inredningstidningar och exponerats i det mest underbara miljöer. Den har flyttats runt i butiken varv efter varv och tronat på det mesta. Så vitt jag kan bedöma är den inte fulare än andra vaser som för länge sedan flytt sin kos. Särskilt svindlande dyr har den heller inte varit. 300 kronor har det stått på prislappen.

Nicetylive med spegel och koffert och en underbar bergere.

Plötsligt händer det! När hoppet liksom är ute, loppet kört och man inte längre bryr sig om den utan låter den stå och samla damm inträngd i skämshyllan nästan osynlig, ja då smäller det. In kommer en dam som alltså på det sjunde året ganska omgående rotar fram den och kliver fram till kassan. -Vilken trevlig vas! Den vill jag ha. Man blir paff, tappar fattningen och målföret. Vad är det som händer? Jag virar försiktigt in den i silkespapper och erbjuder henne vasen för halva priset samtidigt som jag berättar historien för henne. Av alla prylar som stoppades in i den är lokalen vid övertagandet juni 2008 återstår den här. Osåld i sju år!

Härlig feeling francesköld och ungerska glasflakor.

Visst finns det andra prylar som har förmågan att dröja sig kvar men inte i närmelsevis av denna glasvas. När det gäller möbler går en skammens gräns vid ett år. Det som står osålt då måste få sig en knuff och kanske göras om. Är det för rufsigt och slitet? Är den gamla färgen för skrikig och priset för högt? Efter en renskrapning och kanske en målning och en liten ommöblering i butiken brukar det oftast segla iväg inom anständig tid. Ettårs-regeln funkar rätt bra och får en att sätta lite fokus på det som finns i lager och inte bara leka med det nyinkomna som ju alltid är kul att exponera och fronta.

Köpmandisk från sekelskiftet och klädskåp, beautifulbedlam.

Skämshyllanär nu rensad och har fått upphöjd status och när dammsamlarnas okrönta konung lämnade lokalen kändes det högtidligt. Min tillvaro med butiken passerade revy. Försäljningen fick mig att tänka tillbaka på med och motgångar. Tänk att så här plötsligt förlora en mer eller mindre fast inventarie! Det blev så tyst och tomt. Undrar om vasen kommer att få någon efterträdare?

på gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Hemkommen från vårens inköpsresa, denna gången i svägerskans sällskap som står i begrepp att öppna egen butik. Likt ålen har hon lyckats slingra sig förbi alla skyddsnät och fått mig att avslöja några av mina bästa inköpsställen. Handlat har hon också.

Grönt är skönt, vackra sifoner och mustig byrå.

Att den här typen av inköpstrippar inte på något vis är en dans på rosor står nu klart för min kära svägerska. För det första, den där stora hangaren till bredden fylld med allt man önskar existerar inte. I stället får man ranta runt på åtskilliga ställen för att skrapa ihop ett lass som duger. Det är till att plocka en sak här och två saker där. När lagret hos mina tidigare hovleverantörer sinar gäller det även att hitta nya brunnar att ösa ur. Ett nytt kanonställe har vi hittat men också åkt tio-tals mil förgäves för att kliva in på ställen som helt saknat det som eftersöks.

Prylar från Knut & Svea. Bild överst höger och vänster foto: Anna Skoog Leva & Bo

Några bra antikmarknader har också avverkats. En fullkomligt överfolkad där det tog en timme att komma in på området och sedan två timmar att komma ut därifrån. Att sitta still i en bilkö på en parkering som rör sig i snigelfart frestar på nerverna, i synnerhet som det är flera hundra mil hem och oljelampan lyser som en påminnelse om att det snart går åt helvete. Jag fullkomligt hatar när biljäveln gör sig märkvärdig med olika missljud, blinkande varningslampor eller varför inte låta bli att starta överhuvudtaget. Den här gången fick svägerskan via telefonsupport lista ut vilken typ av olja fanskapet ska gå runt på medan jag själv försökte andas in genom näsan och ut genom munnen.

Hög tid att fylla gjutjärnskrukorna med frodig grönska.

Helnöjd blir jag aldrig. Bara mer eller mindre belåten. Söker jag matbord så hittar jag inga alls men däremot flera vitrinskåp som jag redan har på lager. Söker jag tvärtom skåp, ja då lyser dom med sin frånvaro. Nu får varje resas lass sin personliga prägel och alltid hittar man nått oväntat dekorativt som lyfter det hela. En fantastisk köksö fick följa med hem, trotts att jag inte har utrymme för sånt och så väldigt trevliga trädgårdsmöbler. Ingen resa blir dock komplett utan fågelburar och provdockor och det är bärgat.

Prylar från Knut & Svea. Foto: Joachim Belaieff och Magnus Selander Leva & Bo.

Generellt upplever jag det allt svårare att hitta varor. Det som tidigare betraktas som sopor står nu mer högt i kurs. Det som blir omtyckt och populärt ökar i pris och det dekorativa kostar alltid. Här får man ta reson. Det är föga lönsamt att köpa in prylar som inte går att sälja för mer än vad man köpt det för. Det är många darlings som går bort just på grund av priset.

Med fullastad pirra på lyckad antikmarknad. Temat blev visst grönt!

Men trotts allt, det blir en full lastbil till sist och med en motor som behagat ta oss ända hem så väntar här den eviga röran. Fulltecknat upp till taklisten, utrymme zero. Som lök på laxen har min svägerska den goda smaken att låta mig härbärgera hennes inköp. Arbetsbord, industrilampor, fönsterluckor, kälkar, badbaljor och gud vet vad som står och väntar på att hon ska öppna. Öppna!

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Hur skulle det vara med ett besök på en auktion? Jag menar en riktig, tvättäkta gammal hederlig svensk slagauktion. Finns det fortfarande?

Provdockor och trevliga träjalusier hittar man ändå inte på en svensk aktion.

Har tidigare beklagat mig över att slagauktionerna i Stockholm sedan länge är ett minne blott. Borta är nöjet att strosa runt för att se och känna på sakerna, mötet med människor som har samma intresse, äta skvättkorv med bröd och dricka kaffe. Jag saknar verkligen söndagsritualen med visning och den upprymda känslan av fyndläge. Underhållningsvärdet av att iaktta antikhandlare X som ställer sig undangömd bakom en pelare så att ingen av oss andra ska se att det är just han som bjuder har också försvunnit. Nu sitter han som alla andra hemma på kammarn med sitt hemliga alias och jobbar helt ostört.

Trälådor och gamla skänkar hörde förr till auktionsfynden.

Nätauktionerna har helt tagit över. Dom stora auktionshusen håller sig med egna hemsidor där det klubbas pryttlar i stort sett dygnet runt. Bara det allra finaste och dyraste föremålen, sånt med utrop på runt hundratusen kronor går under klassisk slagauktion och då är det så storslaget att även dresscode kan förekomma. Antar att man inte vill ha massa blacka lurkar i salen. Länge hade auktionshusen i Stockholm en särställning där mycket från landet transporterades upp eller ner för att säljas i huvudstan. Men så kom stora samlingssajter som Auctionet och Barnebys och fångade upp många av dom mindre auktionshusen ute i landet. Nätauktionerna blev därmed folkligare och tillgängligheten och utbudet har ökat med hundra procent. Lika fullt längtar jag tillbaks till det gamla. Jag vill sitta med en inplastad nummerbricka och vifta!

Vacker byrå i senbarockstil och dekorativa tavelramar!

Man kan ju inte annat än hålla med om att det är en positiv utveckling i sak. Dessutom har priserna gått upp eftersom det är fler som bjuder på sakerna. Det är således inte
bara Stockholmare som förr var vana slagauktionskunder som hittar fram till varorna. Nu deltar den breda massan. Att allt blivit dyrare är ju positivt för den som säljer men för köparen har det blivit annat. Den här utvecklingen har också lett till att den genuina gårdsauktionen ute i ett fagert sommarsverige har blivit nått riktigt sällsynt. Orörda hem och dödsbon köps istället upp där det bästa säljs över nätet. Somliga auktionsfirmor försöker ändå locka till sig publik genom att använda begrepp som "gårdsauktion" i annonserna trots att det är ett hopplock av rester från flera olika hem med mer eller mindre skräp.

Är svag för ridstövlar med gamla träknektar i. Diagnos?

Nej, annat var det hemma i Jämtland på 90-talet. Då var det svårt att välja ut vilken gårdsauktion man skulle åka till eftersom det kunde gå flera samma lördag. Mitt intresse för gamla trädgårdsmöbler, gjutjärnsuror och skavt och nött var stort redan då. En trädgårdsgrupp med charm att dö för kunde gå för en trehundring. Ingen utom jag ville ha! Nu går motsvarande grupp på Market och man får punga ut med en femtusing. Tiderna förändras! Nu sitter jag här och skrollar i hopp om att hitta nått. Jag knappar in mina bud och får för det mesta ett sms om att jag har blivit överbjuden. Tänk att slagauktionen själv skulle gå och bli en raritet.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Länge leve antikhandeln!

Tillvarons ljuspunkter

Klimatsmart återbrukare!

Knut & Svea 5-årsjubilerar!

Det kan bli dyrt att möblera om!

På rätt sida skranket

Gödsla idéknölarna

Antik i kubik!

En egen självloppis

Lite spill får man räkna me!

Det snyggaste jag har!

Det stora krocktestet!

Hyllvärmarens farväl!

Kontinenten tur och retur med lite tur

Slagauktionen har blivit en raritet